Hej jag heter Melvin, jag är exakt 243 dagar gammal och bor i mitt hus med mamma, pappa och en hel del fiskar. Ja vad gör jag då om dagarna? Mamma har precis börjat jobba, alltså har nu pappa tagit över rollen som min betjänt. Han är inte lika lätt att väcka om morgonen som mamma är, alltså blir jag tvungen att ligga still ända till klockan sex.

Efter några timmars lek och bus är det dags för en välbehövd tupplur. Ni storvuxna skulle bara veta hur ansträngande det är att göra precis vad man vill! Sen är mamma hemma när jag vaknar och då myser vi.

Ah och då börjar min pappa alltid jobba, vad ska jag då göra? Hur bra hade det inte varit med två som passar upp mig? Jag ligger ju fortfarande och krälar på golvet, mina ben vill inte springa som jag vill. Men snart så, vänta bara pappa lilla, snart kommer jag kunna hjälpa till på riktigt. Dock behöver jag ju inte gå när jag hjälper till med grävmaskinen..

Nej nu säger mamma att det är dags att åka till farmor som ska klippa mig, hon säger att jag är långhårig?! Jag har ingen aning om vad hon menar men jag har en känsla av att det nog hade varit bättre att stanna hemma…

Melvin ”McPretty” Håkansson

Dagen då vår dotter Minna föddes, var dagen då mitt liv började. Aldrig någonsin hade jag upplevt så många känslor, så starka och uppfyllande. All tomhet, sorg och svaghet jag känt innan var som borta, jag kände mej i stället lyckligare och starkare än någonsin. Styrkan kom samma sekund som lyckan, samma sekund som vår dotter kommit ur mig och upp på mitt bröst. Styrkan jag behövde för att vara en bra mamma åt min dotter. Vad jag inte visste då var att denna styrka verkligen skulle behövas.

Vi fick stanna kvar fem dagar på eftervården då Minna inte gick upp i vikt som hon skulle, hon förlorade mer än 10% av sin kroppsvikt. Anledningen var att jag helt enkelt hade ”för mycket mjölk, och för bra flöde”, Minna slutade suga då mjölken sprutade av sig själv, dock sinade ju mjölken när brösten inte stimulerades.

Efter fem dagar fick vi äntligen åka hem, för att fyra dagar senare återvända in på Sachsskas barnakut då Minnas allmäntillstånd var nästintill medvetslös. Minna kräktes allt för mycket efter varje måltid. Anledningen att vi väntade fyra dagar innan vi åkte in var för att vi ständigt fick höra av vårdguiden och akuten att ”alla små bebisar kräks”. Vi blev inlagda och det var här vårt nya liv började, livet som föräldrar till sjukt barn.

Inläggningarna på sjukhusets olika avdelningar började, vi bodde oftare på sjukhuset än hemma, när vi var hemma hade vi hemsjukvård. Minna låg inlagd för RS-virus, lunginflammation, invagination, kräkningar och viktnedgång m.m. Prover togs, undersökningar gjordes, utredningar påbörjades. Olika ersättningar testades pga misstankar om bl.a. mjölkallergi, till sist gjordes ultraljud av mage och tarmar Minna fick då diagnosen reflux. Som om det inte var nog hördes blåsljud på Minnas hjärta och pipljud från lungorna, utredningar och ultraljud visade att blåsljudet var ett ofarligt litet hål som inte kommer vara till problem för Minna, men att pipljuden visade sig vara astma.

När Minna var 4 månader började vi äntligen få mer tid hemma och mindre på sjukhus. Blev fortfarande en del akutbesök när astman och alla förkylningar blev för svåra. När Minna var 1 år trodde vi äntligen att allt vänt, att hon nu skulle få leva ett liv som de flesta andra barn i hennes ålder, men det var nu de riktiga problemen började.

Minnas utveckling hade alltid varit sen, men både bvc och Sachsska misstänkte att det var tidigare sjukdomsproblematik som försenat utvecklingen. Vid 1års ålder började Minna gå i sjukgymnastik då hon inte kunde sitta själv, alls. Tränade henne rätt hårt i att sitta och som 14 månaders barn satt Minna äntligen själv, men med vissa svårigheter. Att få Minna att gå har varit hård träning med en speciell gåstol från sjukgymnastiken, gå med Minna hållandes under hennes armar och på senare tid hålla hennes händer medan hon går fram. Efter besök hos neurologen på Sachsska konstaterades det att Minna är ovanligt sen men att hon verkar så otroligt ”med i huvudet”, att man får så bra kontakt med henne att hon inte verkar ha neurologiska problem. Utredning påbörjades med ett blodprov som en månad senare ledde till ett telefonsamtal som skulle ändra våra liv. Blodprovet visade att Minna har en avvikelse på kromosom 13. Vad det betyder vet de inte än, kan vara allt från sammanväxta tår till allvarliga utvecklingsproblem.

Just nu är Minna under ytterligare utredning och fler prover har lämnats, även utav mig och Minnas pappa Jonas. Svaren på proverna får vi tidigast i början på juli (då även Minnas lillebror är beräknad att födas), men vi ska vara beredda på att provresultat som dessa kan dröja.

Vill ni fortsätta vår resa i jakt på provresultat, svar och hjälp kan ni göra det på vår blogg:
http://salkert.se

/ Familjen Korb

””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””’

BRIO stödjer barnsjukhus runt om i Sverige och jobbar även med Ronald McDonald barnfond för att ge sjuka barn en bättre vardag.

http://www.ronaldmcdonaldhus.se/

Idag kommer tidningen Kupé ut på alla tåg land och rike runt. Och BRIOs Helga Ekdahl poserar så fint på bilden bredvid SJs kommunikationsdirektör Elisabeth Lindgren. I tidningen kan man läsa om BRIOs och Sjs erbjudande för barnfamiljerna och stadskampen i trätågsbygge som går av stapeln i Stockholm 31 juli på centralstationen, 14 augusti i Göteborg på centralstationen och på Malmöfestivalen 20-22 augusti i Raoul Wallenbergs park.

Tidningen Kupé innehåller även en pysselbilaga med en designtävling för barn där barnen får rita sitt drömlok och skicka in till oss på BRIO. Mer information om stadskamp och designtävling hittar ni även här.

I höst lanserar BRIO 24 (!) helt nya tåg och rälsprodukter. Om ni kommer och träffar oss i Stockholm, Göteborg eller Malmö så får ni en smygtitt på nyheterna före alla andra och chansen att vinna fina priser från både BRIO och SJ.

Med en liten dotter på tre månader och tre vilda hunddamer blir det sällan långtråkigt hemma hos oss…

Vanligtvis brukar jag ligga steget före och plocka upp precis allt från golvet, men som nybliven mamma har man ju som känt lite gröt i huvudet och jag glömde ett par strumpbyxor som låg slängda i en hörna. Min Cavalier King Charles Spaniel Bella tycker inte om oordning här hemma så hon plockade genast bort strumpebyxorna. Fast var lägger man saker som man inte vet var de ska vara? I magen såklart! Bella åt helt enkelt upp strumpbyxorna… Bella har en mage av stål så hon slapp veterinärbesök denna gång…

Det påminner mig om en annan händelse; vi skulle ha en överraskningsfest för en kompis. Min dåvarande hund Lady var precis som Bella ett riktigt matvrak och tycktes ha en mage utan botten. Vi hade förberett allt och dukat i ordning ett riktigt festbord med världens häftigaste tårta. Vi stänger dörren och åker för att hämta kompisen. När vi kommer tillbaka och har sjungit för henne öppnat vi dörren till vardagsrummet där tårtan och alla överraskningarna fanns. Till vår stora förvåning står Lady mitt på bordet, alldeles kladdig med grädde och kaksmulor runt hela nosen. Hon har alltså lyckats ta sig in i rummet och ätit upp HELA tårtan… och så slutade den överraskningsfesten! Lady rullade dock fram, rund som en boll, och var mätt och nöjd resten av kvällen.

Vår minsta hund, lilla Sessan, är en papillondam med bestämda åsikter. Hon ogillar skarpt till att gå ut när det regnar och blir vansinnig på husse och matte när vi trots protester bär ut vår stackars hund i regnet för en snabbrastning. Sessan är en mycket smart hund så hon kom på en ännu mer effektiv metod för att slippa gå ut vid dålig väderlek. Hon gömmer sig helt enkelt! Vi letade ÖVERALLT efter lilla Sessan och hittar henne efter en kvarts intensivt letande - i garderobshyllan. Jag blev alldeles förskräckt då jag ju stängt garderoben ovetandes om att hon låg därinne, men Sessan verkade tycka det var alldeles underbart med en stunds meditation i en mörk garderob….   

Vår äldsta hund Donna är en 11-årig japansk spets som är mycket klok och ordningsam. Hon är flockledaren och ser till att alla sköter sig i hemmet. Hon tycker om att hålla flocken samlad och gillar inte oordning i ledet. Därför blev det svårt för Donna när vi skulle vara barnvakter åt William och Hedda på 3 och 5 år. William sprang runt och lekte högljutt vilket Donna tyckte var helt oacceptabelt. Med energi sprang hon fram och tillbaka mellan Hedda och William för att “valla” in dem till mig. När de inte lydde blev hon alldeles olycklig och krafsade intensivt på mig för att liksom säga “Matte, säg till! De får inte göra så!”. Om de andra två hundarna gör något bus är det ordningsvakten Donna som kommer och “skvallrar” och visar matte och husse vad de andra har gjort…

Nu ska vi strax gå ut en hundpromenad, alla tre hunddamerna och jag med barnvagnen. Vi får se om lilla lata Sessan gör som hon brukar: hoppar upp åker snålskjuts i korgen under barnvagnen!

/ Diana, Isabella, Donna, Sessan och Bella

Jag har blivit tvåbarns mamma och det är ofta jag stannar upp och frågar mig själv vad det var som hände. Att ha två barn fick mig genast att inse hur mycket egentid jag hade när jag bara hade ett barn. Klarar man två barn så klarar man nog vad som helst. En unge som hoppar på bordet och en som ligger nyvaken med tung blöja och skriker i sängen? Inga problem för jag fixar det här.  Jag ska bara hänga tvätten, laga maten och bada ungen först. Eller ja. Helst igår.

Det är en himla massa trixande, två armar räcker inte till. Det första man får lära sig är hur man bär upp ett barn med en arm, man får liksom nästan gå ner på knä och sen svinga upp barnet med muskler man önskar att man hade. Muskler som man ska skaffa på det där gymmet (beach 2019?) som man sett på vägen förbi McDonalds, eller ”donken” som vi säger hemma för att barnen inte ska förstå. Fyra månaders killen vet ju såklart inte vad jag pratar om men tvååringen vet vad McDonalds är. Pinsamt? Javisst. I vår familj skulle det vara hemlagad mat och fritt från tv och andra dumma saker som kan tänkas påverka mitt barn. Mitt barn skulle ju inte få socker förrän hon var gammal nog att uttala det själv. Jo tjena. Kanske tur för henne att hon inte har så stort ordförråd och därmed inte får uppleva snabbmatens kick vid det här laget utan får vänta några år till. Minst. Eller hur fort går det egentligen när de väl börjar prata?

Det är inte bara de tankarna som snurrar utan även att kroppen har ändrats. När jag råkar passera spegeln finner jag rivmärken som jag inte visste att jag hade och ett blåmärke på ena låret sen jag råkade sätta mig på en leksak. Jag funderar ett tag vart jag kan ha fått alla rivmärken på armen ifrån och de lite mindre smickrande i pannan, men jag hinner inte fundera länge innan jag får en smäll i ansiktet av en tafatt, liten hand och blir genast påmind. Min son har naglar som är totalt omöjliga att klippa och när man väl lyckas så växer de ut innan man hinner blinka. Faktum är att han är så söt att jag bär omkring på honom jämnt och ständigt, därmed utsätter jag mig själv för detta klösande. Ja det gör väl att jag får skylla mig själv, så jag tar hans klösande som en slags kärleksförklaring.  Spikmattan kan ju slänga sig i väggen, det här är säkert ännu bättre.

Och så har vi tvååringen, hon som tror att hon är en av oss. Petar vi i näsan, så petar hon i näsan. Ibland kan man ju undra vem det är som uppfostrar vem i vårt hushåll. Hon är däremot väldigt bra på en sak, att stöka ner. Hon har även lärt sig ett ord som jag känner på mig att jag kommer att få höra ofta framöver. “Nej, Nee” säger hon, blänger surt och vänder sig bort från mig. Att allt det där “nejandet” ska fungera från båda hållen och inte bara hennes håll, har hon dock inte förstått riktigt.

Jag har blivit så van vid att alltid ha ett barn i famnen att jag står där i kön på Ica och gungar hela min kropp i takt med rytmen till smurfhits som spelas på repeat i huvudet. Att jag inte har något barn i min famn har jag glömt, jag vaggar ändå – ifall det skulle börja skrika.
Nu är de små trollen här och jag sitter här i båten så det är bara att fortsätta ro. Innan de kom så var det ju självklart att det var jag som skulle bestämma, jag skulle bli en sådan mamma som var snäll, men som ändå sa nej. Mina barn skulle stå och peka på glassen i butiken och jag skulle säga – ”Nej det är inte lördag idag” och då skulle de bara le lite, skutta vidare och alla andra mammor skulle titta och tänka att oj så duktiga barn. Jag fantiserade om ljuva barnvagnspromenader, jag skulle laga egen barnmat, göra storkok på potatis och broccoli och frysa in till små smakisar.
 
Det är nu ni ska skratta, Ha-ha låter det från flerbarnsföräldrarna.

/Matilda

Ni kan läsa mer om Mercedes, Leon och Matildas vilda vardag på Matildas blogg.

Ibland slår det mig att min mamma måste har varit en mycket bättre mamma än vad jag är nu. Missförstå mig inte! Jag tycker att jag gör ett bra jobb med min dotter och bonusdotter, men dagens föräldrar är nog lite bekvämare av sig.. kanske speciellt vi lite yngre i 20-års åldern?

Jag snackar så klart om potträning.

När min bonusdotter blev blöjfri var hon över 3 år. Min mamma bara skakade på huvudet åt att jag och min sambo fortfarande gick runt och bytte blöjor på ett barn som kunde prata, räkna upp veckans dagar och på klockstaget visste när Bolibompa började. Nu i efterhand förstår jag att det måste sett lite larvigt ut men då var hon ju vår pyttelilla tjej. I alla fall i våra ögon.

Min egen dotter fyllde nyss 2 år och vi hade tänkt sätta igång potträningen nu i sommar. En potta har införskaffats och större delen av sommaren kommer tillbringas uppe i Dalarna där min mamma har hus och stor tomt. Känns som om potträning gör sig bäst i öppna landskap och inte i en trång lägenhet på centrala Södermalm?

Min mamma berättar historier om hur lätt det var att potträna mig och min knappt två år yngre syster. Fram med pottan och en bok och saken var biff – några veckor senare hade vi koll på det där och ytterligare något halvår senare var vi även blöjfria på natten.

Efter att självutnämnda expert-mammor på olika forum tipsat om hur man bäst pottränar så sa mitt huvud stopp. Hur gjorde man innan internet? Hur gjorde man innan det fanns ”tycka till”-mammor på familjeliv.se? Böcker! Böcker såklart!

Med min 2åring på höften skuttar jag ner till den lokala bokaffären och hittar en trevlig kvinna i min mammas ålder. Jag berättar att jag hade tänkt börja potträna min dotter och att jag vill köpa en bok i stil med ”Potträning – din 2 veckors guide ut ur blöjhelvetet” eller liknande. Kvinnan i affären skrattar lite och frågar hur gammal min dotter är. Jag svarar ”Två år” och nu händer det som jag inte alls var beredd på – kvinnan tar fram en Max Potta-bok.

Jag försöker förklara att boken är till för mig – inte min dotter. Min dotter har redan all pottlitteratur riktad till hennes åldersgrupp. Jag behöver en bok till mig! Jag måste få veta hur man gör! Jag är ute efter en två veckors plan i stil med alla bantningsböcker som finns. Tänk ”GI-metoden – förlora 12 kg på en månad” så tänker du rätt.

Kvinnan i affären skrattar ”Men lilla vännen, några sådana böcker finns inte!” svarar hon och jag måste sett ut som ett frågetecken eftersom hon genast börjar förklara hur hon själv pottränade hennes egen dotter.

So there you have it – det finns ingen två veckors guide. Vi lever i 2010-talet och de enda som kan hjälpa oss är supermammorna på familjeliv.se! Hur klarade sig min egen mamma? Hur sjutton fixade hon att potträna mig när jag själv sitter som ett frågetecken angående min egen dotters framtid som blöjfri?

I morgon åker vi upp till dalarna och jag kan säga att böljorna inte är packade. Nu blir det bootcamp á militärbas i USA. Med pottschema och massa klistermärken (idén har jag fått av nån supernanny på TV) i väskan och förhoppningsvis massa tålamod ska min dotter bli motiverad att kissa på pottan.

Om jag lyckas inom två veckor så ska jag skriva den där boken som inte fanns när jag ville köpa den. ”Potträning – din 2 veckors guide ut ur blöjhelvetet” - snart i en bokaffär nära dig!

/Freja

Lycka till säger vi till Freja och Vega, följ gärna potträningen på bloggen stocktownstories.blogg.se
 

Nu har du chansen att vara med och tävla om toppenfina prylar från BRIOs prinsessrum i senaste numret av Family Living.

Vi (BRIO) som ju är hovleverantörer har  inrett ett superhärligt prinsessrum till Kronprinsessan Victorias ära så här inför det stundande bröllopet. Precis som HKH Victoria som ju är en ganska häftig tjej, är BRIOs prinsessor (och prinsar) det med.

Stylisten Camilla Lundsten (känd från bland annat TV-programmet Äntligen Hemma på TV4) har även själv barnmärket Littlephant som man också kan vinna fina priser från.
Värdet på produkterna uppgår till hela 17 000 kr! Klicka bara in på familyliving.se och svara på frågan.  Före den 12 augusti vill dom ha ditt svar.

Här är sakerna som du kan tävla om:
1 BRIO Hello Kitty-spis
1 BRIO Chest of Drawers
1 BRIO Wardrobe
1 BRIO Building Blocks
1 BRIO My First Reflection pigtittare
1 BRIO Bracelet / Pia Wallén Design
1 BRIO My First Gift
1 BRIO Sleep (inklusive sänghimmel av Camilla Lundsten och madrasser)
1 BRIO My First Darling tågset och häst
1 BRIO Racecar
1 BRIO Stacking Owl
1 BRIO Fire Truck
1 BRIO Dachshund
Samt massa härliga saker från Littlephant

Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.
BRIO vill tacka:

Camilla Lundsten/Littlephant
Family Living
www.kreatima.se
www.funnyproducts.se
www.gigantprint.se/

Jag blir så lyckig när mina kompisar vill ut och gå med mig!

Här är jag på promenad med Mercedes och hennes mamma Matilda.

Jag hittade en ny kompis när jag var på väg till taxdagiset. Detta är jag och Vega (som envisas med att kalla mig Olle, jag börjar gilla det!). Hon traskade rundor med pappa Mattias och mamma Freja.

Ha en toppen dag alla taxälskare!

Kram Baby Taxen (eller Olle) 

Hej ! Vi heter Anton Öhman och Ida Wihlborg och bor i Osby. Vi går i 6:an på Hasslarödsskolan. Idag har vi Praoat på BRIO AB .

 Dagen började med att vi åkte tåget ner till Malmö. När vi kom till Malmö mötte Idas mormor oss det vill säga Ann-Kristin Englund.  Efter det så gick vi till BRIO. Där väntade Helga Ekdahl på oss. Av henne fick vi ett schema om vad vi skulle göra under dagen. Det första vi skulle göra var att hänga med Louise på ett möte med Anna som handlade om ”vinnardagen”.
Vinnardagen är en dag längre fram i vinter då fem barn från olika länder kommer till BRIO efter att ha vunnit en tävling som BRIO ordnar.
Mötet var roligt!

Sen skickade Helga oss att köpa Helsingborgs Dagblad som BRIO var med i, men när vi kom dit så hade den inte kommit, så vi gick tillbaka. Då fick vi ett nytt jobb, vi skulle packa upp leksaker som skulle användas till ett event senare i sommar.

Efter det var det lunchdags, vi gick och åt på en välkänd hamburgerkedja.

Och när vi kom tillbaka så tog vi lite kort. Och sen fick vi detta uppdrag. Det vill säga att skriva och berätta om vår praodag på BRIO-bloggen.

Vi ville praoa på BRIO för att vi tyckte det var super kul förra gången vi var här för två år sedan, och det är det ju denna gången med! Vi vill tacka alla på BRIO, speciellt Helga Ekdahl, Louise Håkansson och Ann-Kristin Englund.

När jag blev gravid och läste i alla böcker om hur förvirrad man skulle bli som nybliven mamma drog jag öronen åt mig. Hur skulle detta gå? Jag som var så tankspridd redan innan jag var gravid!

 
Senast jag tenterade hade jag inte ens kommit in i graviditetsvecka fem förrän mammahormonerna slog till med råge. Vi fick lov att ta med oss alla böcker som var kursfordran - men jag glömde givetvis de flesta böckerna hemma på halltröskeln… Tack och lov klarade jag tentan ändå.

 
En annan gång skulle jag testa att sola solarium, men tankarna var någon annanstans så jag glömde fälla ned “locket” på solariet. Resultatet blev en snygg solbränna på baken, men en väldigt blek framsida. Jag brukar också titt som tätt cykla till gymmet utan gympakläder, glömma tandläkartider och åka till datareparatören utan datorn…

 
Nu sedan jag blev mamma har jag dock blivit den förvirrade mamman personifierad. Förstår verkligen vad folk menar med att nyblivna mammor har “gröt i huvudet”. Det började redan på BB. Våra släktingar hade skickat fina blommor till oss som vi ställt i kaffemuggar i brist på vaser. Innan vi åkte därifrån tog min man ur blommorna ur muggarna för att ta med dem hem - varpå jag som ammande mamma snabbt måste släcka törsten och dricker upp blomvattnet…

 
Väl hemma fortsatte min enorma törst och jag gick till diskmaskinen för att ta ett nydiskat glas. Jag fyller det med vatten och dricker så fort att jag inte hinner reagera över att hela glaset är fyllt med rester av maskindiskmedel förrän jag tycker att vattnet gav en ovanligt besk eftersmak. Det var minst sagt pinsamt att förklara för giftcentralen att det var jag som druckit vattnet när de frågade hur gammalt barnet som druckit var…

 
Men å andra sidan har jag tydligen alltid varit förtjust i diskmedel. Redan som tvååring slukade jag ett stort, härligt glas med grönbubblande Yes blandning när jag hjälpte mamma att diska i köket.

 
Apropå mamma; kanske är det hela trots allt genetiskt. Hon brukar bli av med bilnycklarna under de två minuter det tar att gå från garageinfarten till ytterdörren. Och det är inte ovanligt att hon lägger in mobilen i kylskåpet, snyggt och prydligt i tryggt svalt förvar, när hon ändå packar in mjölken och andra kylvaror… Som tonåring cyklade hon till skolan med slaskpåsen och la plastpåsen med böckerna i soptunnan – kanske var det en symbolisk handling?

 
Sedan har jag hört familjehistorien om när min morfar på 60-talet presenterade sig för sin närmaste granne, som om de träffades för första gången, efter tio års god grannsämja och mängder av kvartersfester.
Så kanske är det helt enkelt så att en del utmärkande personlighetsdrag helt enkelt förstärks av graviditets/amningshormonerna? =)

Diana

http://dianasblogg.blogg.se