Dagen då vår dotter Minna föddes, var dagen då mitt liv började. Aldrig någonsin hade jag upplevt så många känslor, så starka och uppfyllande. All tomhet, sorg och svaghet jag känt innan var som borta, jag kände mej i stället lyckligare och starkare än någonsin. Styrkan kom samma sekund som lyckan, samma sekund som vår dotter kommit ur mig och upp på mitt bröst. Styrkan jag behövde för att vara en bra mamma åt min dotter. Vad jag inte visste då var att denna styrka verkligen skulle behövas.

Vi fick stanna kvar fem dagar på eftervården då Minna inte gick upp i vikt som hon skulle, hon förlorade mer än 10% av sin kroppsvikt. Anledningen var att jag helt enkelt hade ”för mycket mjölk, och för bra flöde”, Minna slutade suga då mjölken sprutade av sig själv, dock sinade ju mjölken när brösten inte stimulerades.

Efter fem dagar fick vi äntligen åka hem, för att fyra dagar senare återvända in på Sachsskas barnakut då Minnas allmäntillstånd var nästintill medvetslös. Minna kräktes allt för mycket efter varje måltid. Anledningen att vi väntade fyra dagar innan vi åkte in var för att vi ständigt fick höra av vårdguiden och akuten att ”alla små bebisar kräks”. Vi blev inlagda och det var här vårt nya liv började, livet som föräldrar till sjukt barn.

Inläggningarna på sjukhusets olika avdelningar började, vi bodde oftare på sjukhuset än hemma, när vi var hemma hade vi hemsjukvård. Minna låg inlagd för RS-virus, lunginflammation, invagination, kräkningar och viktnedgång m.m. Prover togs, undersökningar gjordes, utredningar påbörjades. Olika ersättningar testades pga misstankar om bl.a. mjölkallergi, till sist gjordes ultraljud av mage och tarmar Minna fick då diagnosen reflux. Som om det inte var nog hördes blåsljud på Minnas hjärta och pipljud från lungorna, utredningar och ultraljud visade att blåsljudet var ett ofarligt litet hål som inte kommer vara till problem för Minna, men att pipljuden visade sig vara astma.

När Minna var 4 månader började vi äntligen få mer tid hemma och mindre på sjukhus. Blev fortfarande en del akutbesök när astman och alla förkylningar blev för svåra. När Minna var 1 år trodde vi äntligen att allt vänt, att hon nu skulle få leva ett liv som de flesta andra barn i hennes ålder, men det var nu de riktiga problemen började.

Minnas utveckling hade alltid varit sen, men både bvc och Sachsska misstänkte att det var tidigare sjukdomsproblematik som försenat utvecklingen. Vid 1års ålder började Minna gå i sjukgymnastik då hon inte kunde sitta själv, alls. Tränade henne rätt hårt i att sitta och som 14 månaders barn satt Minna äntligen själv, men med vissa svårigheter. Att få Minna att gå har varit hård träning med en speciell gåstol från sjukgymnastiken, gå med Minna hållandes under hennes armar och på senare tid hålla hennes händer medan hon går fram. Efter besök hos neurologen på Sachsska konstaterades det att Minna är ovanligt sen men att hon verkar så otroligt ”med i huvudet”, att man får så bra kontakt med henne att hon inte verkar ha neurologiska problem. Utredning påbörjades med ett blodprov som en månad senare ledde till ett telefonsamtal som skulle ändra våra liv. Blodprovet visade att Minna har en avvikelse på kromosom 13. Vad det betyder vet de inte än, kan vara allt från sammanväxta tår till allvarliga utvecklingsproblem.

Just nu är Minna under ytterligare utredning och fler prover har lämnats, även utav mig och Minnas pappa Jonas. Svaren på proverna får vi tidigast i början på juli (då även Minnas lillebror är beräknad att födas), men vi ska vara beredda på att provresultat som dessa kan dröja.

Vill ni fortsätta vår resa i jakt på provresultat, svar och hjälp kan ni göra det på vår blogg:
http://salkert.se

/ Familjen Korb

””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””’

BRIO stödjer barnsjukhus runt om i Sverige och jobbar även med Ronald McDonald barnfond för att ge sjuka barn en bättre vardag.

http://www.ronaldmcdonaldhus.se/

Med en liten dotter på tre månader och tre vilda hunddamer blir det sällan långtråkigt hemma hos oss…

Vanligtvis brukar jag ligga steget före och plocka upp precis allt från golvet, men som nybliven mamma har man ju som känt lite gröt i huvudet och jag glömde ett par strumpbyxor som låg slängda i en hörna. Min Cavalier King Charles Spaniel Bella tycker inte om oordning här hemma så hon plockade genast bort strumpebyxorna. Fast var lägger man saker som man inte vet var de ska vara? I magen såklart! Bella åt helt enkelt upp strumpbyxorna… Bella har en mage av stål så hon slapp veterinärbesök denna gång…

Det påminner mig om en annan händelse; vi skulle ha en överraskningsfest för en kompis. Min dåvarande hund Lady var precis som Bella ett riktigt matvrak och tycktes ha en mage utan botten. Vi hade förberett allt och dukat i ordning ett riktigt festbord med världens häftigaste tårta. Vi stänger dörren och åker för att hämta kompisen. När vi kommer tillbaka och har sjungit för henne öppnat vi dörren till vardagsrummet där tårtan och alla överraskningarna fanns. Till vår stora förvåning står Lady mitt på bordet, alldeles kladdig med grädde och kaksmulor runt hela nosen. Hon har alltså lyckats ta sig in i rummet och ätit upp HELA tårtan… och så slutade den överraskningsfesten! Lady rullade dock fram, rund som en boll, och var mätt och nöjd resten av kvällen.

Vår minsta hund, lilla Sessan, är en papillondam med bestämda åsikter. Hon ogillar skarpt till att gå ut när det regnar och blir vansinnig på husse och matte när vi trots protester bär ut vår stackars hund i regnet för en snabbrastning. Sessan är en mycket smart hund så hon kom på en ännu mer effektiv metod för att slippa gå ut vid dålig väderlek. Hon gömmer sig helt enkelt! Vi letade ÖVERALLT efter lilla Sessan och hittar henne efter en kvarts intensivt letande - i garderobshyllan. Jag blev alldeles förskräckt då jag ju stängt garderoben ovetandes om att hon låg därinne, men Sessan verkade tycka det var alldeles underbart med en stunds meditation i en mörk garderob….   

Vår äldsta hund Donna är en 11-årig japansk spets som är mycket klok och ordningsam. Hon är flockledaren och ser till att alla sköter sig i hemmet. Hon tycker om att hålla flocken samlad och gillar inte oordning i ledet. Därför blev det svårt för Donna när vi skulle vara barnvakter åt William och Hedda på 3 och 5 år. William sprang runt och lekte högljutt vilket Donna tyckte var helt oacceptabelt. Med energi sprang hon fram och tillbaka mellan Hedda och William för att “valla” in dem till mig. När de inte lydde blev hon alldeles olycklig och krafsade intensivt på mig för att liksom säga “Matte, säg till! De får inte göra så!”. Om de andra två hundarna gör något bus är det ordningsvakten Donna som kommer och “skvallrar” och visar matte och husse vad de andra har gjort…

Nu ska vi strax gå ut en hundpromenad, alla tre hunddamerna och jag med barnvagnen. Vi får se om lilla lata Sessan gör som hon brukar: hoppar upp åker snålskjuts i korgen under barnvagnen!

/ Diana, Donna, Sessan och Bella

Hej ! Vi heter Anton Öhman och Ida Wihlborg och bor i Osby. Vi går i 6:an på Hasslarödsskolan. Idag har vi Praoat på BRIO AB .

 Dagen började med att vi åkte tåget ner till Malmö. När vi kom till Malmö mötte Idas mormor oss det vill säga Ann-Kristin Englund.  Efter det så gick vi till BRIO. Där väntade Helga Ekdahl på oss. Av henne fick vi ett schema om vad vi skulle göra under dagen. Det första vi skulle göra var att hänga med Louise på ett möte med Anna som handlade om ”vinnardagen”.
Vinnardagen är en dag längre fram i vinter då fem barn från olika länder kommer till BRIO efter att ha vunnit en tävling som BRIO ordnar.
Mötet var roligt!

Sen skickade Helga oss att köpa Helsingborgs Dagblad som BRIO var med i, men när vi kom dit så hade den inte kommit, så vi gick tillbaka. Då fick vi ett nytt jobb, vi skulle packa upp leksaker som skulle användas till ett event senare i sommar.

Efter det var det lunchdags, vi gick och åt på en välkänd hamburgerkedja.

Och när vi kom tillbaka så tog vi lite kort. Och sen fick vi detta uppdrag. Det vill säga att skriva och berätta om vår praodag på BRIO-bloggen.

Vi ville praoa på BRIO för att vi tyckte det var super kul förra gången vi var här för två år sedan, och det är det ju denna gången med! Vi vill tacka alla på BRIO, speciellt Helga Ekdahl, Louise Håkansson och Ann-Kristin Englund.

När jag blev gravid och läste i alla böcker om hur förvirrad man skulle bli som nybliven mamma drog jag öronen åt mig. Hur skulle detta gå? Jag som var så tankspridd redan innan jag var gravid!

 
Senast jag tenterade hade jag inte ens kommit in i graviditetsvecka fem förrän mammahormonerna slog till med råge. Vi fick lov att ta med oss alla böcker som var kursfordran - men jag glömde givetvis de flesta böckerna hemma på halltröskeln… Tack och lov klarade jag tentan ändå.

 
En annan gång skulle jag testa att sola solarium, men tankarna var någon annanstans så jag glömde fälla ned “locket” på solariet. Resultatet blev en snygg solbränna på baken, men en väldigt blek framsida. Jag brukar också titt som tätt cykla till gymmet utan gympakläder, glömma tandläkartider och åka till datareparatören utan datorn…

 
Nu sedan jag blev mamma har jag dock blivit den förvirrade mamman personifierad. Förstår verkligen vad folk menar med att nyblivna mammor har “gröt i huvudet”. Det började redan på BB. Våra släktingar hade skickat fina blommor till oss som vi ställt i kaffemuggar i brist på vaser. Innan vi åkte därifrån tog min man ur blommorna ur muggarna för att ta med dem hem - varpå jag som ammande mamma snabbt måste släcka törsten och dricker upp blomvattnet…

 
Väl hemma fortsatte min enorma törst och jag gick till diskmaskinen för att ta ett nydiskat glas. Jag fyller det med vatten och dricker så fort att jag inte hinner reagera över att hela glaset är fyllt med rester av maskindiskmedel förrän jag tycker att vattnet gav en ovanligt besk eftersmak. Det var minst sagt pinsamt att förklara för giftcentralen att det var jag som druckit vattnet när de frågade hur gammalt barnet som druckit var…

 
Men å andra sidan har jag tydligen alltid varit förtjust i diskmedel. Redan som tvååring slukade jag ett stort, härligt glas med grönbubblande Yes blandning när jag hjälpte mamma att diska i köket.

 
Apropå mamma; kanske är det hela trots allt genetiskt. Hon brukar bli av med bilnycklarna under de två minuter det tar att gå från garageinfarten till ytterdörren. Och det är inte ovanligt att hon lägger in mobilen i kylskåpet, snyggt och prydligt i tryggt svalt förvar, när hon ändå packar in mjölken och andra kylvaror… Som tonåring cyklade hon till skolan med slaskpåsen och la plastpåsen med böckerna i soptunnan – kanske var det en symbolisk handling?

 
Sedan har jag hört familjehistorien om när min morfar på 60-talet presenterade sig för sin närmaste granne, som om de träffades för första gången, efter tio års god grannsämja och mängder av kvartersfester.
Så kanske är det helt enkelt så att en del utmärkande personlighetsdrag helt enkelt förstärks av graviditets/amningshormonerna? =)

Diana

http://dianasblogg.blogg.se

I år har vi gjort vår årsredovisning i digitalt format med tanke på miljön. Gå in på länken och läs allt eller utvalda delar - du väljer själv! http://arsredovisning2009.brio.net/