När jag vaknar på morgonen ser jag numera inte bara min ljuvligt söta sju-sovande hustru. Jag ser också min ljuvligt söta sjusovande dotter. Man kan se att de är mor och dotter på sättet de sover i vår stora mjuka säng. De ligger ofta som spegelbilder av varandra och snusar.

Sedan jag blev pappa har våra sömnvanor ändrats ganska drastiskt. Jag har som uppgift att ta hand om morgnarna här hemma. Tidigare sov jag, min fru och våra tre hundar gärna till elva-tiden på morgnarna och blev förvånade när vi kom hem från BB och kunde FORTSÄTTA sova till elva på morgnarna. Skulle inte bebisar vakna i gryningen och gå och lägga sig vid sju-tiden på kvällen? Nix, inte enligt vår dotter…

Vi gick runt och var lagom malliga över vår dotters sovvanor. Vi såg de avundsjuka blickarna från de andra trötta föräldrarna i kvarteret när vi pigga som lärkor strosade runt på “morgonpromenaden” vid tolv-tiden…

Men så plötsligt en dag bestämde sig vår unga dam för att göra morgon i takt med att solen går upp… Att ligga och sjusova var inte riktigt hennes grej längre. Varför sova längre än nödvändigt liksom? Hon har även kommit på att mammamjölk smakar bäst på natten… Allra godast är nyproducerad mjölk, vilket innebär att man ju måste äta i alla fall var tredje timme! Hon vill även sätta lite fart på sina latmaskar till föräldrar.

När vår dotter vaknar för att äta på natten gör hon det med ett alarmerande skrik. På morgonen när hon vill gå upp gör hon det istället med ett stort leende. Hon öppnar ögonen långsamt och ler brett när hon får syn på mig eller sin mamma. När hon har vaknat på morgonen duger det inte att ligga i sängen. Då vill hon ut på äventyr, allra helst i sin barnvagn. Att ligga kvar i sängen är inte att tänka på, då kommer det bestämda protest-skriket.

Att sedan gå ut på morgonpromenad är oftast skönare än man tror när man ligger i sängen. De första tio minuterna går till att sjunga och busa med min lilla tjej. Hon är nästan alltid glad och skrattar när man tramsar med henne. Sedan somnar hon om i vagnen. Återstående del av promenaden är ett perfekt tillfälle att läsa nyheterna och kolla mailen på mobilen.

Vissa dagar är man så trött att det känns som att man riskerar att avlida om man kliver ur sängen. Trots det tycker jag att det är viktigt att man försöker njuta av stunden på morgonen, för om man väl kommer upp har man en härlig halvtimma framför sig.

När vi sedan återvänder hem möts vi av fyra morgontrötta varelser som ännu inte riktigt förstått detta med att gå upp i gryningen; min fru och våra tre små hundar!

// Dianas man http://dianasblogg.blogg.se

Hej jag heter Melvin, jag är exakt 243 dagar gammal och bor i mitt hus med mamma, pappa och en hel del fiskar. Ja vad gör jag då om dagarna? Mamma har precis börjat jobba, alltså har nu pappa tagit över rollen som min betjänt. Han är inte lika lätt att väcka om morgonen som mamma är, alltså blir jag tvungen att ligga still ända till klockan sex.

Efter några timmars lek och bus är det dags för en välbehövd tupplur. Ni storvuxna skulle bara veta hur ansträngande det är att göra precis vad man vill! Sen är mamma hemma när jag vaknar och då myser vi.

Ah och då börjar min pappa alltid jobba, vad ska jag då göra? Hur bra hade det inte varit med två som passar upp mig? Jag ligger ju fortfarande och krälar på golvet, mina ben vill inte springa som jag vill. Men snart så, vänta bara pappa lilla, snart kommer jag kunna hjälpa till på riktigt. Dock behöver jag ju inte gå när jag hjälper till med grävmaskinen..

Nej nu säger mamma att det är dags att åka till farmor som ska klippa mig, hon säger att jag är långhårig?! Jag har ingen aning om vad hon menar men jag har en känsla av att det nog hade varit bättre att stanna hemma…

Melvin ”McPretty” Håkansson

Jag har blivit tvåbarns mamma och det är ofta jag stannar upp och frågar mig själv vad det var som hände. Att ha två barn fick mig genast att inse hur mycket egentid jag hade när jag bara hade ett barn. Klarar man två barn så klarar man nog vad som helst. En unge som hoppar på bordet och en som ligger nyvaken med tung blöja och skriker i sängen? Inga problem för jag fixar det här.  Jag ska bara hänga tvätten, laga maten och bada ungen först. Eller ja. Helst igår.

Det är en himla massa trixande, två armar räcker inte till. Det första man får lära sig är hur man bär upp ett barn med en arm, man får liksom nästan gå ner på knä och sen svinga upp barnet med muskler man önskar att man hade. Muskler som man ska skaffa på det där gymmet (beach 2019?) som man sett på vägen förbi McDonalds, eller ”donken” som vi säger hemma för att barnen inte ska förstå. Fyra månaders killen vet ju såklart inte vad jag pratar om men tvååringen vet vad McDonalds är. Pinsamt? Javisst. I vår familj skulle det vara hemlagad mat och fritt från tv och andra dumma saker som kan tänkas påverka mitt barn. Mitt barn skulle ju inte få socker förrän hon var gammal nog att uttala det själv. Jo tjena. Kanske tur för henne att hon inte har så stort ordförråd och därmed inte får uppleva snabbmatens kick vid det här laget utan får vänta några år till. Minst. Eller hur fort går det egentligen när de väl börjar prata?

Det är inte bara de tankarna som snurrar utan även att kroppen har ändrats. När jag råkar passera spegeln finner jag rivmärken som jag inte visste att jag hade och ett blåmärke på ena låret sen jag råkade sätta mig på en leksak. Jag funderar ett tag vart jag kan ha fått alla rivmärken på armen ifrån och de lite mindre smickrande i pannan, men jag hinner inte fundera länge innan jag får en smäll i ansiktet av en tafatt, liten hand och blir genast påmind. Min son har naglar som är totalt omöjliga att klippa och när man väl lyckas så växer de ut innan man hinner blinka. Faktum är att han är så söt att jag bär omkring på honom jämnt och ständigt, därmed utsätter jag mig själv för detta klösande. Ja det gör väl att jag får skylla mig själv, så jag tar hans klösande som en slags kärleksförklaring.  Spikmattan kan ju slänga sig i väggen, det här är säkert ännu bättre.

Och så har vi tvååringen, hon som tror att hon är en av oss. Petar vi i näsan, så petar hon i näsan. Ibland kan man ju undra vem det är som uppfostrar vem i vårt hushåll. Hon är däremot väldigt bra på en sak, att stöka ner. Hon har även lärt sig ett ord som jag känner på mig att jag kommer att få höra ofta framöver. “Nej, Nee” säger hon, blänger surt och vänder sig bort från mig. Att allt det där “nejandet” ska fungera från båda hållen och inte bara hennes håll, har hon dock inte förstått riktigt.

Jag har blivit så van vid att alltid ha ett barn i famnen att jag står där i kön på Ica och gungar hela min kropp i takt med rytmen till smurfhits som spelas på repeat i huvudet. Att jag inte har något barn i min famn har jag glömt, jag vaggar ändå – ifall det skulle börja skrika.
Nu är de små trollen här och jag sitter här i båten så det är bara att fortsätta ro. Innan de kom så var det ju självklart att det var jag som skulle bestämma, jag skulle bli en sådan mamma som var snäll, men som ändå sa nej. Mina barn skulle stå och peka på glassen i butiken och jag skulle säga – ”Nej det är inte lördag idag” och då skulle de bara le lite, skutta vidare och alla andra mammor skulle titta och tänka att oj så duktiga barn. Jag fantiserade om ljuva barnvagnspromenader, jag skulle laga egen barnmat, göra storkok på potatis och broccoli och frysa in till små smakisar.
 
Det är nu ni ska skratta, Ha-ha låter det från flerbarnsföräldrarna.

/Matilda

Ni kan läsa mer om Mercedes, Leon och Matildas vilda vardag på Matildas blogg.

Ibland slår det mig att min mamma måste har varit en mycket bättre mamma än vad jag är nu. Missförstå mig inte! Jag tycker att jag gör ett bra jobb med min dotter och bonusdotter, men dagens föräldrar är nog lite bekvämare av sig.. kanske speciellt vi lite yngre i 20-års åldern?

Jag snackar så klart om potträning.

När min bonusdotter blev blöjfri var hon över 3 år. Min mamma bara skakade på huvudet åt att jag och min sambo fortfarande gick runt och bytte blöjor på ett barn som kunde prata, räkna upp veckans dagar och på klockstaget visste när Bolibompa började. Nu i efterhand förstår jag att det måste sett lite larvigt ut men då var hon ju vår pyttelilla tjej. I alla fall i våra ögon.

Min egen dotter fyllde nyss 2 år och vi hade tänkt sätta igång potträningen nu i sommar. En potta har införskaffats och större delen av sommaren kommer tillbringas uppe i Dalarna där min mamma har hus och stor tomt. Känns som om potträning gör sig bäst i öppna landskap och inte i en trång lägenhet på centrala Södermalm?

Min mamma berättar historier om hur lätt det var att potträna mig och min knappt två år yngre syster. Fram med pottan och en bok och saken var biff – några veckor senare hade vi koll på det där och ytterligare något halvår senare var vi även blöjfria på natten.

Efter att självutnämnda expert-mammor på olika forum tipsat om hur man bäst pottränar så sa mitt huvud stopp. Hur gjorde man innan internet? Hur gjorde man innan det fanns ”tycka till”-mammor på familjeliv.se? Böcker! Böcker såklart!

Med min 2åring på höften skuttar jag ner till den lokala bokaffären och hittar en trevlig kvinna i min mammas ålder. Jag berättar att jag hade tänkt börja potträna min dotter och att jag vill köpa en bok i stil med ”Potträning – din 2 veckors guide ut ur blöjhelvetet” eller liknande. Kvinnan i affären skrattar lite och frågar hur gammal min dotter är. Jag svarar ”Två år” och nu händer det som jag inte alls var beredd på – kvinnan tar fram en Max Potta-bok.

Jag försöker förklara att boken är till för mig – inte min dotter. Min dotter har redan all pottlitteratur riktad till hennes åldersgrupp. Jag behöver en bok till mig! Jag måste få veta hur man gör! Jag är ute efter en två veckors plan i stil med alla bantningsböcker som finns. Tänk ”GI-metoden – förlora 12 kg på en månad” så tänker du rätt.

Kvinnan i affären skrattar ”Men lilla vännen, några sådana böcker finns inte!” svarar hon och jag måste sett ut som ett frågetecken eftersom hon genast börjar förklara hur hon själv pottränade hennes egen dotter.

So there you have it – det finns ingen två veckors guide. Vi lever i 2010-talet och de enda som kan hjälpa oss är supermammorna på familjeliv.se! Hur klarade sig min egen mamma? Hur sjutton fixade hon att potträna mig när jag själv sitter som ett frågetecken angående min egen dotters framtid som blöjfri?

I morgon åker vi upp till dalarna och jag kan säga att böljorna inte är packade. Nu blir det bootcamp á militärbas i USA. Med pottschema och massa klistermärken (idén har jag fått av nån supernanny på TV) i väskan och förhoppningsvis massa tålamod ska min dotter bli motiverad att kissa på pottan.

Om jag lyckas inom två veckor så ska jag skriva den där boken som inte fanns när jag ville köpa den. ”Potträning – din 2 veckors guide ut ur blöjhelvetet” - snart i en bokaffär nära dig!

/Freja

Lycka till säger vi till Freja och Vega, följ gärna potträningen på bloggen stocktownstories.blogg.se
 

Det kom en hälsning från Paris och lilla Tristan (på bild) och hans föräldrar som bara ville hälsa till BRIO att de älskar din BRIO Go! Tristan och hans föräldrar bor i Zurich men semestrade i ett vårigt Paris när bilderna togs.

BRIO tar tacksamt emot alla härliga hälsningar och bilder på barn! Skicka dem till briolife@brio.net

Hej, Vi var i London i helgen med vår Brio Go och tillhörande travel bag. Hotellet saknade barnsäng så vi hittade en alternativ lösning. Tänkte vi kunde dela med oss av detta tips!

Hälsningar Henrik Forsberg
Projektledare

BRIO svarar: En utmärkt kreativ idé. Får se om vi lanserar väskan som resväska/säng nästa säsong ;). Oavsett gillar vi tipset och skickar en leksak till Sleeping Beauty som tack.

Man ska inte vara rädd för att resa med barn. Det går bra om man inte är alltför bekväm av sig. Charlott Johansson och hennes man tog med sig lilla Klara (då 5 månader) till Tokyo. Här är hennes tips i Tokyo!

Vi är en familj med tre barn. Innan Klara föddes bodde vi i Japan under 2 år p. g. a. min mans arbete. Och nu skulle vi åka tillbaka på semester. De äldre barnen fick stanna hemma hos mormor och morfar denna gången, men lilla Klara fick åka på sin första långa flygresa. Flygvärdinnorna kom med söta små djur, böcker, extra blöjor och bäst av allt en liten säng!

Många japaner kan ha lite svårt för engelska så ha gärna en lapp med dig med adressen till ert hotell. Japaner är mycket snälla, praktiska och hjälpsamma  och detta underlättar ju såklart särskilt när man reser med barn.

På hotellet vid Klaras säng väntade ett par söta tofflor och en Barbapappa-tandborste med tandkräm. Personalen bad om ursäkt (sumimasen = ursäkta (låter som simbassäng) för att de var för stora…

Enklaste, snabbaste och billigaste sättet att resa är med tåg/tunnelbana. För den som reser till Tokyo för första gången och kanske inte har så mycket tid på sig , kan jag rekommendera att hålla sig till JR line. Längs den hittar man flera av de ställen som man vill och bör se.

Här åker Klara tunnelbana för första gången

Jag tycker ju att Tokyo är ett mycket lätt land att vara och resa i även med barn, men denna gång när vi hade barnvagn med kände jag att det tog lite längre tid. På alla stationer vi varit runt på hade de hiss och då var det inte något problem, men på Kikun-stationen fanns det ingen. Dock finns det alltid hjälpsamma personer nästan överallt.

Och visst kan det vara trångt… men det klarar man också av…

I Tokyo finns det massor att se och göra i de olika stadsdelarna för både stora och små. Här finns shopping och nöje i det oändliga - Dineyland, Hello Kittyland, flera djurparker och restauranger för alla smaker och plånböcker.

Sedan finns det många små och stora lekparker och massor av tempel

Här är min favorit shopping 100-yen-shop, där allt har samma prislapp, här kan man köpa det mesta
som man behöver och ok… inte behöver. Perfekt för oss med barn - små leksaker, godis, kakor, spel,
origamipapper, nagelsax, smink, munskydd, vantar, ja massor av kul!!!!

 Shibuja är ett av Tokyos mest kända och roliga shoppingställen med många små butiker som ligger längs smågatorna, men även i de stora 109 varuhusen.

Shibujas tågstation  är också känd för hunden Hachikō  som troget kom och mötte sin husse varje dag, och fortsatte komma för att möta sin husse även efter att hussen hade dött.  En staty har upprättats av den trogna hunden som också blivit känd i media och som det nyligen gjorts en film av, med Richard Gere i rollen som hundens husse.

Men naturligtvis kan man ju inte åka till andra sidan världen och inte bli glad över att den bästa shoppingen finns även i Tokyo. Här hittade vi fina BRIO-leksaker.

 Tokyo är barnvänligt och ett underbart ställe att besöka. Hoppas ni tar chansen!

Sayonara!

 *******************************************************************************

BRIO har dessutom utvecklat en barnvagn som är speciellt bra att resa med. BRIO Go  har tillhörande resväskor som man kan köpa till vagnen. För mer information vänligen se hemsidan www.brio.net

BRIO är ett härligt ställe att jobba på. Igår hade vi de anställdas barn på besök, drygt fyrtio små troll i åldrarna 0-13 år- alla kom de för att kolla in BRIOs kompis, Tobbe Trollkarl.

Dagen började med att undertecknad pumpade ballonger till hon fick träningsverk.

Gjorde i ordning godispåsar och fika med sju små kakor, saft i två färger och kaffe så klart. Barnens ögon var som kanonkulor när de såg härligheterna som låg uppdukade och en liten pojke viskade tyst till sin pappa;

”Får man ta en av varje”

… Lycka…. Det fick man!

Tobbe bjöd på en fantastiskt rolig show som passade alla åldrar, även de vuxna skrattade gott. Tack för det Tobbe.

Sen var det så klart autografskrivning och kön verkade aldrig ta slut.

Även de vuxna vill träffa Tobbe

Barnen fick varsin liten present och godispåse med sig hem, även om ingen av dem ville gå hem.

Men vem vill väl det när man har chansen att vara på BRIO? Ett hus fyllt med leksaker, godis och Tobbe Trollkarl…

Kolla gärna in på vår hemsida för att se när det finns jobb lediga på BRIO. Det är helt klart en fördelaktig arbetsplats med barnasinnet i behåll.

MVH/ Redaktören

I helgen bakade vi en kaka som heter Galette de Rois och som man brukar äta i Frankrike första söndagen efter den 6: e januari. Högtiden heter ”La fête de Rois ”(Kungarnas fest) och är en gammal fransk tradition som firas till minne av de tre vise männen.  När man bakar kakan så gömmer man en böna i kakan och den som får kakbiten med bönan i, blir dagens kung och får bära en krona på huvudet. 

Vi klippte och klistrade ihop en enkel krona och sen bjöd vi över familjen för att smaka på kakan som blev riktigt god. Traditionen påbjuder att det är den yngste i sällskapet ska gömma sig under bordet och ropa ut namnet på den som står på tur att för att få en kakbit. Clara var yngst, så vi fick hoppa över den delen av traditionen. Det var jag som fick bönan, så jag blev dagens kung! För de som undrar vad kakan är gjord av, så är det smördegsplattor som man fyller med en fyllning av finhackad mandel.

Clara tyckte att det var roligt att leka med kronan så hon utnämnde sig själv till kung….

Vi hann också med ett besök på ett stort möbelvaruhus med Clara i helgen och det var kanske lite mindre lyckat … Vi brukar kalla henne ”Shopping killer” vilket innebär att man aldrig får något köpt när hon är med. Hon vägrar sitta i sin vagn, och att sitta i en kundvagn är kul max 10 minuter, för vad hon verkligen vill, är att gå själv. Problemet är bara att hon aldrig vill gå i den riktningen som vi vill gå. Har vi tur så förflyttar vi oss några steg framåt i rätt riktning…

De flesta affärsbesök slutar med att vi lämnar affären med en något arg och irriterad Clara och utan några inköp. Det kan faktiskt vara riktigt ekonomiskt men lite frustrerande :)!

Och när hon inte utnämner sig själv till kung eller agerar shopping killer, gillar hon för närvarande att försöka dra av skosnörena på våra skor. Varje dag är en spännande dag i ett barns utveckling, även om det handlar om skosnören och lyckan att lyckas få loss dem!

A bientôt/ På återseende!

Bonjour! Jag heter Carolin och bor tillsammans med min man i Malmö. Den 11 december 2008 föddes vår underbara lilla dotter Clara och sedan den dagen förändrades våra liv totalt! Vår lilla tjej är väldigt aktiv och glad tjej men med en stark vilja och hett temperament.  Så det har varit full fart här hemma sedan första stund. Clara vill ständigt utforska sin omgivning och blir det inte riktigt som hon har tänkt sig, så visar hon det mycket bestämt.

Clara är som sagt en bestämd liten dam och vi brukar säga att hon har den så kallade ”skeptiska blicken” när saker och ting inte riktigt blir som hon hade tänkt sig. På denna bild kan man tydligt se den skeptiska blicken!

Min man kommer från Frankrike och vi ska försöka att göra vår tjej tvåspråkig.  Jag har inte läst på så mycket om hur man på bästa sätt lär ett barn att prata mer än ett språk. Det finns säkert olika teorier på hur man ska göra men jag har istället försökt lyssna på vänner som har varit i samma situation. Det verkar som de flesta barn inte har några svårigheter att hantera två språk men att de ofta blir sena i språkutvecklingen. Samtidigt har jag hört att det inte stämmer, så det är kanske individuellt för varje barn. Dessutom fick jag höra på senaste BVC-besöket att Clara troligtvis kommer att prata tidigt, då hon redan nu gestikulerar mycket med munnen när hon ”pratar”.

Vi får väl se om det stämmer! Jag har i alla fall förstått att det är viktigt att vara konsekvent dvs jag pratar alltid svenska med Clara medan min man alltid pratar franska med henne. Det som komplicerar det hela är jag och min man pratar franska med varandra, så ibland glömmer jag mig och pratar franska med Clara när vi är tillsammans alla tre. Jag är allt bra nyfiken över hur Clara uppfattar det hela och vad som händer inne i hennes lilla huvud. Än så länge verkar det som det bara är svenska ord som kommer ut från hennes lilla mun. Just nu kan Clara säga ”bäää” som lammet, ”gunga” (hon älskar att gå till lekplatsen och gunga) och bok (hon älskar böcker eftersom det roligaste som finns är att vända sida!) Det ska bli så spännande att följa hur Claras språk utvecklas framöver!

Här kan ni se Clara 4 ½ månad gammal läsa sin första bok. Djupt koncentrerad!

Mormor har köpt en egen gunga till Clara så att hon kan gunga så mycket hon vill… Clara har världens bästa mormor!

                                                   Just är BRIOs  lära-gå –vagn Claras favorit leksak. Tänk vilken frihetskänsla det är att själv kunna ta sig fram själv! Hon är så stolt när hon traskar fram och tillbaka här hemma i vardagsrummet.

A bientot / På återseende