När jag vaknar på morgonen ser jag numera inte bara min ljuvligt söta sju-sovande hustru. Jag ser också min ljuvligt söta sjusovande dotter. Man kan se att de är mor och dotter på sättet de sover i vår stora mjuka säng. De ligger ofta som spegelbilder av varandra och snusar.

Sedan jag blev pappa har våra sömnvanor ändrats ganska drastiskt. Jag har som uppgift att ta hand om morgnarna här hemma. Tidigare sov jag, min fru och våra tre hundar gärna till elva-tiden på morgnarna och blev förvånade när vi kom hem från BB och kunde FORTSÄTTA sova till elva på morgnarna. Skulle inte bebisar vakna i gryningen och gå och lägga sig vid sju-tiden på kvällen? Nix, inte enligt vår dotter…

Vi gick runt och var lagom malliga över vår dotters sovvanor. Vi såg de avundsjuka blickarna från de andra trötta föräldrarna i kvarteret när vi pigga som lärkor strosade runt på “morgonpromenaden” vid tolv-tiden…

Men så plötsligt en dag bestämde sig vår unga dam för att göra morgon i takt med att solen går upp… Att ligga och sjusova var inte riktigt hennes grej längre. Varför sova längre än nödvändigt liksom? Hon har även kommit på att mammamjölk smakar bäst på natten… Allra godast är nyproducerad mjölk, vilket innebär att man ju måste äta i alla fall var tredje timme! Hon vill även sätta lite fart på sina latmaskar till föräldrar.

När vår dotter vaknar för att äta på natten gör hon det med ett alarmerande skrik. På morgonen när hon vill gå upp gör hon det istället med ett stort leende. Hon öppnar ögonen långsamt och ler brett när hon får syn på mig eller sin mamma. När hon har vaknat på morgonen duger det inte att ligga i sängen. Då vill hon ut på äventyr, allra helst i sin barnvagn. Att ligga kvar i sängen är inte att tänka på, då kommer det bestämda protest-skriket.

Att sedan gå ut på morgonpromenad är oftast skönare än man tror när man ligger i sängen. De första tio minuterna går till att sjunga och busa med min lilla tjej. Hon är nästan alltid glad och skrattar när man tramsar med henne. Sedan somnar hon om i vagnen. Återstående del av promenaden är ett perfekt tillfälle att läsa nyheterna och kolla mailen på mobilen.

Vissa dagar är man så trött att det känns som att man riskerar att avlida om man kliver ur sängen. Trots det tycker jag att det är viktigt att man försöker njuta av stunden på morgonen, för om man väl kommer upp har man en härlig halvtimma framför sig.

När vi sedan återvänder hem möts vi av fyra morgontrötta varelser som ännu inte riktigt förstått detta med att gå upp i gryningen; min fru och våra tre små hundar!

// Dianas man http://dianasblogg.blogg.se

Hej jag heter Melvin, jag är exakt 243 dagar gammal och bor i mitt hus med mamma, pappa och en hel del fiskar. Ja vad gör jag då om dagarna? Mamma har precis börjat jobba, alltså har nu pappa tagit över rollen som min betjänt. Han är inte lika lätt att väcka om morgonen som mamma är, alltså blir jag tvungen att ligga still ända till klockan sex.

Efter några timmars lek och bus är det dags för en välbehövd tupplur. Ni storvuxna skulle bara veta hur ansträngande det är att göra precis vad man vill! Sen är mamma hemma när jag vaknar och då myser vi.

Ah och då börjar min pappa alltid jobba, vad ska jag då göra? Hur bra hade det inte varit med två som passar upp mig? Jag ligger ju fortfarande och krälar på golvet, mina ben vill inte springa som jag vill. Men snart så, vänta bara pappa lilla, snart kommer jag kunna hjälpa till på riktigt. Dock behöver jag ju inte gå när jag hjälper till med grävmaskinen..

Nej nu säger mamma att det är dags att åka till farmor som ska klippa mig, hon säger att jag är långhårig?! Jag har ingen aning om vad hon menar men jag har en känsla av att det nog hade varit bättre att stanna hemma…

Melvin ”McPretty” Håkansson

Dagen då vår dotter Minna föddes, var dagen då mitt liv började. Aldrig någonsin hade jag upplevt så många känslor, så starka och uppfyllande. All tomhet, sorg och svaghet jag känt innan var som borta, jag kände mej i stället lyckligare och starkare än någonsin. Styrkan kom samma sekund som lyckan, samma sekund som vår dotter kommit ur mig och upp på mitt bröst. Styrkan jag behövde för att vara en bra mamma åt min dotter. Vad jag inte visste då var att denna styrka verkligen skulle behövas.

Vi fick stanna kvar fem dagar på eftervården då Minna inte gick upp i vikt som hon skulle, hon förlorade mer än 10% av sin kroppsvikt. Anledningen var att jag helt enkelt hade ”för mycket mjölk, och för bra flöde”, Minna slutade suga då mjölken sprutade av sig själv, dock sinade ju mjölken när brösten inte stimulerades.

Efter fem dagar fick vi äntligen åka hem, för att fyra dagar senare återvända in på Sachsskas barnakut då Minnas allmäntillstånd var nästintill medvetslös. Minna kräktes allt för mycket efter varje måltid. Anledningen att vi väntade fyra dagar innan vi åkte in var för att vi ständigt fick höra av vårdguiden och akuten att ”alla små bebisar kräks”. Vi blev inlagda och det var här vårt nya liv började, livet som föräldrar till sjukt barn.

Inläggningarna på sjukhusets olika avdelningar började, vi bodde oftare på sjukhuset än hemma, när vi var hemma hade vi hemsjukvård. Minna låg inlagd för RS-virus, lunginflammation, invagination, kräkningar och viktnedgång m.m. Prover togs, undersökningar gjordes, utredningar påbörjades. Olika ersättningar testades pga misstankar om bl.a. mjölkallergi, till sist gjordes ultraljud av mage och tarmar Minna fick då diagnosen reflux. Som om det inte var nog hördes blåsljud på Minnas hjärta och pipljud från lungorna, utredningar och ultraljud visade att blåsljudet var ett ofarligt litet hål som inte kommer vara till problem för Minna, men att pipljuden visade sig vara astma.

När Minna var 4 månader började vi äntligen få mer tid hemma och mindre på sjukhus. Blev fortfarande en del akutbesök när astman och alla förkylningar blev för svåra. När Minna var 1 år trodde vi äntligen att allt vänt, att hon nu skulle få leva ett liv som de flesta andra barn i hennes ålder, men det var nu de riktiga problemen började.

Minnas utveckling hade alltid varit sen, men både bvc och Sachsska misstänkte att det var tidigare sjukdomsproblematik som försenat utvecklingen. Vid 1års ålder började Minna gå i sjukgymnastik då hon inte kunde sitta själv, alls. Tränade henne rätt hårt i att sitta och som 14 månaders barn satt Minna äntligen själv, men med vissa svårigheter. Att få Minna att gå har varit hård träning med en speciell gåstol från sjukgymnastiken, gå med Minna hållandes under hennes armar och på senare tid hålla hennes händer medan hon går fram. Efter besök hos neurologen på Sachsska konstaterades det att Minna är ovanligt sen men att hon verkar så otroligt ”med i huvudet”, att man får så bra kontakt med henne att hon inte verkar ha neurologiska problem. Utredning påbörjades med ett blodprov som en månad senare ledde till ett telefonsamtal som skulle ändra våra liv. Blodprovet visade att Minna har en avvikelse på kromosom 13. Vad det betyder vet de inte än, kan vara allt från sammanväxta tår till allvarliga utvecklingsproblem.

Just nu är Minna under ytterligare utredning och fler prover har lämnats, även utav mig och Minnas pappa Jonas. Svaren på proverna får vi tidigast i början på juli (då även Minnas lillebror är beräknad att födas), men vi ska vara beredda på att provresultat som dessa kan dröja.

Vill ni fortsätta vår resa i jakt på provresultat, svar och hjälp kan ni göra det på vår blogg:
http://salkert.se

/ Familjen Korb

””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””’

BRIO stödjer barnsjukhus runt om i Sverige och jobbar även med Ronald McDonald barnfond för att ge sjuka barn en bättre vardag.

http://www.ronaldmcdonaldhus.se/

Med en liten dotter på tre månader och tre vilda hunddamer blir det sällan långtråkigt hemma hos oss…

Vanligtvis brukar jag ligga steget före och plocka upp precis allt från golvet, men som nybliven mamma har man ju som känt lite gröt i huvudet och jag glömde ett par strumpbyxor som låg slängda i en hörna. Min Cavalier King Charles Spaniel Bella tycker inte om oordning här hemma så hon plockade genast bort strumpebyxorna. Fast var lägger man saker som man inte vet var de ska vara? I magen såklart! Bella åt helt enkelt upp strumpbyxorna… Bella har en mage av stål så hon slapp veterinärbesök denna gång…

Det påminner mig om en annan händelse; vi skulle ha en överraskningsfest för en kompis. Min dåvarande hund Lady var precis som Bella ett riktigt matvrak och tycktes ha en mage utan botten. Vi hade förberett allt och dukat i ordning ett riktigt festbord med världens häftigaste tårta. Vi stänger dörren och åker för att hämta kompisen. När vi kommer tillbaka och har sjungit för henne öppnat vi dörren till vardagsrummet där tårtan och alla överraskningarna fanns. Till vår stora förvåning står Lady mitt på bordet, alldeles kladdig med grädde och kaksmulor runt hela nosen. Hon har alltså lyckats ta sig in i rummet och ätit upp HELA tårtan… och så slutade den överraskningsfesten! Lady rullade dock fram, rund som en boll, och var mätt och nöjd resten av kvällen.

Vår minsta hund, lilla Sessan, är en papillondam med bestämda åsikter. Hon ogillar skarpt till att gå ut när det regnar och blir vansinnig på husse och matte när vi trots protester bär ut vår stackars hund i regnet för en snabbrastning. Sessan är en mycket smart hund så hon kom på en ännu mer effektiv metod för att slippa gå ut vid dålig väderlek. Hon gömmer sig helt enkelt! Vi letade ÖVERALLT efter lilla Sessan och hittar henne efter en kvarts intensivt letande - i garderobshyllan. Jag blev alldeles förskräckt då jag ju stängt garderoben ovetandes om att hon låg därinne, men Sessan verkade tycka det var alldeles underbart med en stunds meditation i en mörk garderob….   

Vår äldsta hund Donna är en 11-årig japansk spets som är mycket klok och ordningsam. Hon är flockledaren och ser till att alla sköter sig i hemmet. Hon tycker om att hålla flocken samlad och gillar inte oordning i ledet. Därför blev det svårt för Donna när vi skulle vara barnvakter åt William och Hedda på 3 och 5 år. William sprang runt och lekte högljutt vilket Donna tyckte var helt oacceptabelt. Med energi sprang hon fram och tillbaka mellan Hedda och William för att “valla” in dem till mig. När de inte lydde blev hon alldeles olycklig och krafsade intensivt på mig för att liksom säga “Matte, säg till! De får inte göra så!”. Om de andra två hundarna gör något bus är det ordningsvakten Donna som kommer och “skvallrar” och visar matte och husse vad de andra har gjort…

Nu ska vi strax gå ut en hundpromenad, alla tre hunddamerna och jag med barnvagnen. Vi får se om lilla lata Sessan gör som hon brukar: hoppar upp åker snålskjuts i korgen under barnvagnen!

/ Diana, Donna, Sessan och Bella

Ibland slår det mig att min mamma måste har varit en mycket bättre mamma än vad jag är nu. Missförstå mig inte! Jag tycker att jag gör ett bra jobb med min dotter och bonusdotter, men dagens föräldrar är nog lite bekvämare av sig.. kanske speciellt vi lite yngre i 20-års åldern?

Jag snackar så klart om potträning.

När min bonusdotter blev blöjfri var hon över 3 år. Min mamma bara skakade på huvudet åt att jag och min sambo fortfarande gick runt och bytte blöjor på ett barn som kunde prata, räkna upp veckans dagar och på klockstaget visste när Bolibompa började. Nu i efterhand förstår jag att det måste sett lite larvigt ut men då var hon ju vår pyttelilla tjej. I alla fall i våra ögon.

Min egen dotter fyllde nyss 2 år och vi hade tänkt sätta igång potträningen nu i sommar. En potta har införskaffats och större delen av sommaren kommer tillbringas uppe i Dalarna där min mamma har hus och stor tomt. Känns som om potträning gör sig bäst i öppna landskap och inte i en trång lägenhet på centrala Södermalm?

Min mamma berättar historier om hur lätt det var att potträna mig och min knappt två år yngre syster. Fram med pottan och en bok och saken var biff – några veckor senare hade vi koll på det där och ytterligare något halvår senare var vi även blöjfria på natten.

Efter att självutnämnda expert-mammor på olika forum tipsat om hur man bäst pottränar så sa mitt huvud stopp. Hur gjorde man innan internet? Hur gjorde man innan det fanns ”tycka till”-mammor på familjeliv.se? Böcker! Böcker såklart!

Med min 2åring på höften skuttar jag ner till den lokala bokaffären och hittar en trevlig kvinna i min mammas ålder. Jag berättar att jag hade tänkt börja potträna min dotter och att jag vill köpa en bok i stil med ”Potträning – din 2 veckors guide ut ur blöjhelvetet” eller liknande. Kvinnan i affären skrattar lite och frågar hur gammal min dotter är. Jag svarar ”Två år” och nu händer det som jag inte alls var beredd på – kvinnan tar fram en Max Potta-bok.

Jag försöker förklara att boken är till för mig – inte min dotter. Min dotter har redan all pottlitteratur riktad till hennes åldersgrupp. Jag behöver en bok till mig! Jag måste få veta hur man gör! Jag är ute efter en två veckors plan i stil med alla bantningsböcker som finns. Tänk ”GI-metoden – förlora 12 kg på en månad” så tänker du rätt.

Kvinnan i affären skrattar ”Men lilla vännen, några sådana böcker finns inte!” svarar hon och jag måste sett ut som ett frågetecken eftersom hon genast börjar förklara hur hon själv pottränade hennes egen dotter.

So there you have it – det finns ingen två veckors guide. Vi lever i 2010-talet och de enda som kan hjälpa oss är supermammorna på familjeliv.se! Hur klarade sig min egen mamma? Hur sjutton fixade hon att potträna mig när jag själv sitter som ett frågetecken angående min egen dotters framtid som blöjfri?

I morgon åker vi upp till dalarna och jag kan säga att böljorna inte är packade. Nu blir det bootcamp á militärbas i USA. Med pottschema och massa klistermärken (idén har jag fått av nån supernanny på TV) i väskan och förhoppningsvis massa tålamod ska min dotter bli motiverad att kissa på pottan.

Om jag lyckas inom två veckor så ska jag skriva den där boken som inte fanns när jag ville köpa den. ”Potträning – din 2 veckors guide ut ur blöjhelvetet” - snart i en bokaffär nära dig!

/Freja

Lycka till säger vi till Freja och Vega, följ gärna potträningen på bloggen stocktownstories.blogg.se
 

När jag blev gravid och läste i alla böcker om hur förvirrad man skulle bli som nybliven mamma drog jag öronen åt mig. Hur skulle detta gå? Jag som var så tankspridd redan innan jag var gravid!

 
Senast jag tenterade hade jag inte ens kommit in i graviditetsvecka fem förrän mammahormonerna slog till med råge. Vi fick lov att ta med oss alla böcker som var kursfordran - men jag glömde givetvis de flesta böckerna hemma på halltröskeln… Tack och lov klarade jag tentan ändå.

 
En annan gång skulle jag testa att sola solarium, men tankarna var någon annanstans så jag glömde fälla ned “locket” på solariet. Resultatet blev en snygg solbränna på baken, men en väldigt blek framsida. Jag brukar också titt som tätt cykla till gymmet utan gympakläder, glömma tandläkartider och åka till datareparatören utan datorn…

 
Nu sedan jag blev mamma har jag dock blivit den förvirrade mamman personifierad. Förstår verkligen vad folk menar med att nyblivna mammor har “gröt i huvudet”. Det började redan på BB. Våra släktingar hade skickat fina blommor till oss som vi ställt i kaffemuggar i brist på vaser. Innan vi åkte därifrån tog min man ur blommorna ur muggarna för att ta med dem hem - varpå jag som ammande mamma snabbt måste släcka törsten och dricker upp blomvattnet…

 
Väl hemma fortsatte min enorma törst och jag gick till diskmaskinen för att ta ett nydiskat glas. Jag fyller det med vatten och dricker så fort att jag inte hinner reagera över att hela glaset är fyllt med rester av maskindiskmedel förrän jag tycker att vattnet gav en ovanligt besk eftersmak. Det var minst sagt pinsamt att förklara för giftcentralen att det var jag som druckit vattnet när de frågade hur gammalt barnet som druckit var…

 
Men å andra sidan har jag tydligen alltid varit förtjust i diskmedel. Redan som tvååring slukade jag ett stort, härligt glas med grönbubblande Yes blandning när jag hjälpte mamma att diska i köket.

 
Apropå mamma; kanske är det hela trots allt genetiskt. Hon brukar bli av med bilnycklarna under de två minuter det tar att gå från garageinfarten till ytterdörren. Och det är inte ovanligt att hon lägger in mobilen i kylskåpet, snyggt och prydligt i tryggt svalt förvar, när hon ändå packar in mjölken och andra kylvaror… Som tonåring cyklade hon till skolan med slaskpåsen och la plastpåsen med böckerna i soptunnan – kanske var det en symbolisk handling?

 
Sedan har jag hört familjehistorien om när min morfar på 60-talet presenterade sig för sin närmaste granne, som om de träffades för första gången, efter tio års god grannsämja och mängder av kvartersfester.
Så kanske är det helt enkelt så att en del utmärkande personlighetsdrag helt enkelt förstärks av graviditets/amningshormonerna? =)

Diana

http://dianasblogg.blogg.se

Jag var en gång en vanlig gift mamma till 2 barn. En flicka på 6 år och en pojke på 3 år. Vi levde ett ganska vanligt liv. Pappan jobbade, jag var “hemmafru” och tänkte vara det tills barnen kommit något år upp i skolåldern. Lova, min dotter skulle bli skolflicka nu till hösten, en ettagluttare. Ödet ville annorlunda.

I juli 2009 fick Lova en hjärntumör. Först såg allting bra ut men istället för att börja svara ännu bättre på behandlingen blev Lova sjukare. Nya undersökningar gjordes, men inget kunde hittas för än nu i mars 2010. Lova hade ännu en tumör, som var spridd. Lovas tid på jorden är nu räknad. Hon är en riktig prinsesstjej, den storasyster alla små önskar sig. Omtänksam, hjälpsam, klok och lite lillgammal. Det är den friska Lova, den Lova vi vill minnas. Lova med bus i kroppen. Lova i jordgubbslandet, Lova på hoppmattan och Lova rotandes i frysen efter glass.

Den sjuka Lova är idag bunden till sängen eller rullstol i korta stunder, mediciner och strålning. Hennes ben har slutat gå, henne röst har slutat tala. I hennes ögon ser man djupa tankar. Men ingenting kan hon berätta.

Mina drömmar som “flickmamma” har smulats sönder. De har krossats som glas mot hårt stengolv. Lova och jag hade en fin relation. Vi gjorde sådana där mor-dottergrejer. Pysslade, gjorde oss fina tillsammans. Sjöng tillsammans. Allt möjligt. Jag har fått äran att vara mamma till en helt underbar liten tjej. Min förstfödda, hon kommer alltid att förbli speciell. Jag ville bara se henne växa upp, bli skolflickan, bli hästtjejen de flesta blir, bli förälskad, allt sådant som hör ett liv till. Man behöver inte berätta om det, alla vet nog ändå.

När hennes lillebror föddes kändes det som om vår familj var komplett på något vis. Mamma, pappa, dotter, son. Då jag och maken gifte oss var cirkeln sluten. Nu var den hel. Men ödet ville som sagt oss annorlunda. När min mamma dog, föddes min son 11 månader senare. Han var som en gåva i en jobbig tid. Förut var min största fasa att bli sjuk och då medan barnen var små. Nu är min största fasa att komma förbi den här mardrömmen med förståndet i behåll. Och att min son också blir sjuk och dör. Vem är jag idag? Jag vet inte själv alla gånger. Jag bär på så mycket smärta, och så mycket sorg, och så mycket jag vill förmedla. Och så mycket visdom jag fått.

Jag hoppas också att Lovas sjukdom inte är förgäves, att det jag har berättat om henne kommer att få andra att stanna upp i sin vardag. Se allt de har, och inte fundera över vad de saknar. Jag har varit rik, rik på kärlek från mina barn. Lova är en tjej som en gång vaknade om morgnarna med ett strålande leende. Alltid glad. ”Är det morgon nu?”, brukade hon fråga innan hon skuttade upp överlycklig över den nya dagen. Idag är jag så glad att fått lära känna en sådan fin människa som Lova. Hon har inte lämnat någon oberörd hoppas jag efter det här.

Nu när ni andra letar sockor, planerar matlistan, skäller och gnäller och försöker att inte stressa så mycket, försöker jag bara få kvalitetstid med min sargade familj. Stanna upp du läsare, se dig omkring, se vad du har nu, och tänk inte på allt du saknar. För oss finns bara en önskan.
M i r a k e l.

Anna-Maria
mamma till Lova och Alvin.

””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””’

BRIO stödjer barnsjukhus runt om i Sverige och jobbar även med Ronald McDonald barnfond för att ge sjuka barn en bättre vardag.

http://www.ronaldmcdonaldhus.se/

Stöd Barncancerfonden

http://www.barncancerfonden.se/

Tiden bara springer iväg och nu har det redan blivit 2010! December blev en hektisk och rolig månad, då vi både firade Claras ettårsdag och jul hemma hos oss. Det blev många födelsedagspaket att öppna, kanske lite för många, men det blir lätt så när man har snälla far- och morföräldrar! Claras första födelsedagstårta blev en rosa prinsesstårta.

Vi har också lyckats att vara mer eller mindre konstant förkylda under hela december vilket har inneburit ett stort minus på sömnkontot för hela familjen. Och mitt i allt detta, så bestämde sig Clara för att börja gå! Från att bara ha tagit några fåtal steg mellan soffan och soffbordet under de senaste månaderna, så bestämde sig den lilla damen  för att helt och hållet börja förflytta sig med bara sina två små ben.

I december kom även snön ner till Malmö och det med råge. Vi införskaffade en pulka vilket blev en stor succé! Det blev många härliga pulkaäventyr! Clara älskar sin pulka och varje gång vi var tvungna att gå in blev hon ledsen. Snön har nu smält bort, så pulkan har fått åka in förrådet. Clara håller emellertid tummarna att det ska komma mer snö snart, så att vi snart kan ta ut den igen.

När jag nu kort summerar 2009 så känner jag det helt klart har varit det bästa året i mitt liv. Vår lilla Clara kom i december 2008, så jag har varit mammaledig under hela 2009. Det är fantastiskt att kunna vara hemma med henne och ägna all min tid åt henne. Det har varit skönt att slippa ”vardagsstressen” och aldrig riktigt känna att nu är det måndagmorgon och att jag har en hel vecka framför mig innan helg och lite ledig tid.

Jag brukar tänka på mina franska vänner som är väldigt avundsjuka på den svenska föräldraledigheten. I Frankrike börjar mamman oftast att jobba när barnet är 3-4 månader gammal. Papporna har bara rätt till totalt 2 veckors ledighet och då i samband med barnets födelse.  I Frankrike, och då framförallt i storstäderna, är det dessutom svårt att få förskoleplats, så man får på egen hand försöka hitta en person som kan passa barnet medan man jobbar. Har man tur kan kanske mor-eller farföräldrarna ställa upp men oftast får försöka hitta en så kallad ”nounou”. Många av mina franska väninnor tycker att det är jättejobbigt och det är dessutom inte alltid så enkelt att hitta en nounou. Det kan bli många intervjuer innan man hittar en person som man känner förtroende för och som man vill lämna sitt barn hos. Vi har det väldigt bra i Sverige!

A bientôt!/ På återseende!

Bonjour! Jag heter Carolin och bor tillsammans med min man i Malmö. Den 11 december 2008 föddes vår underbara lilla dotter Clara och sedan den dagen förändrades våra liv totalt! Vår lilla tjej är väldigt aktiv och glad tjej men med en stark vilja och hett temperament.  Så det har varit full fart här hemma sedan första stund. Clara vill ständigt utforska sin omgivning och blir det inte riktigt som hon har tänkt sig, så visar hon det mycket bestämt.

Clara är som sagt en bestämd liten dam och vi brukar säga att hon har den så kallade ”skeptiska blicken” när saker och ting inte riktigt blir som hon hade tänkt sig. På denna bild kan man tydligt se den skeptiska blicken!

Min man kommer från Frankrike och vi ska försöka att göra vår tjej tvåspråkig.  Jag har inte läst på så mycket om hur man på bästa sätt lär ett barn att prata mer än ett språk. Det finns säkert olika teorier på hur man ska göra men jag har istället försökt lyssna på vänner som har varit i samma situation. Det verkar som de flesta barn inte har några svårigheter att hantera två språk men att de ofta blir sena i språkutvecklingen. Samtidigt har jag hört att det inte stämmer, så det är kanske individuellt för varje barn. Dessutom fick jag höra på senaste BVC-besöket att Clara troligtvis kommer att prata tidigt, då hon redan nu gestikulerar mycket med munnen när hon ”pratar”.

Vi får väl se om det stämmer! Jag har i alla fall förstått att det är viktigt att vara konsekvent dvs jag pratar alltid svenska med Clara medan min man alltid pratar franska med henne. Det som komplicerar det hela är jag och min man pratar franska med varandra, så ibland glömmer jag mig och pratar franska med Clara när vi är tillsammans alla tre. Jag är allt bra nyfiken över hur Clara uppfattar det hela och vad som händer inne i hennes lilla huvud. Än så länge verkar det som det bara är svenska ord som kommer ut från hennes lilla mun. Just nu kan Clara säga ”bäää” som lammet, ”gunga” (hon älskar att gå till lekplatsen och gunga) och bok (hon älskar böcker eftersom det roligaste som finns är att vända sida!) Det ska bli så spännande att följa hur Claras språk utvecklas framöver!

Här kan ni se Clara 4 ½ månad gammal läsa sin första bok. Djupt koncentrerad!

Mormor har köpt en egen gunga till Clara så att hon kan gunga så mycket hon vill… Clara har världens bästa mormor!

                                                   Just är BRIOs  lära-gå –vagn Claras favorit leksak. Tänk vilken frihetskänsla det är att själv kunna ta sig fram själv! Hon är så stolt när hon traskar fram och tillbaka här hemma i vardagsrummet.

A bientot / På återseende

Andra paketet pepparkakor är uppätet, en sats lussebullarna är bakade och första julskyltningen har observerats – det börjar kännas som jul!

Tyra har plockat fram sin ”tomteluva” ….

och pølsen som äts är röd- allt för att den rätta julstämningen ska infinna sig.

Jag och Tyra har gemensamt inhandlat nytt julpynt och jag har konstaterat att det inte alltid är så lätta att enas. Och inte känner man sig så särskilt vuxen när man inser att det verkligen känns viktigt för en att det inte blir röda, utan svarta stjärnor att hänga i julgranen. Jag slets mellan vetskapen om att vår fula plastgran - Per tror att han är allergiskt mot äkta vara, för han blir lite täppt i snoken på morgonen, något han är året runt trots avsaknad av gran - verkligen hade blivit mycket snyggare med svarta stjärnor än med röda och vetskapen om att det är viktigt för Tyra att få hävda sin autonomi. Kompromissen blev både och – svart och rött – både mamma och Tyra är nöjda!

Också när det skulle inhandlas pepparkakor blev det tillfälle för diskussion – jag tyckte en sort, Tyra en annan. Tyra fick välja! Jag kände mig stolt som för en gångs skulle kunde släppa min perfektionism och låta Tyra välja de jag som bättre vetande förälder vet är mindre goda, rentav äckliga. Tyras val grundade sig på form och storlek: ”stora hjärtan vill jag ha”, sa Tyra. När paket två skulle inhandlas smet jag ensam ner till affären för att själv kunna välja mina favoriter och det är bara att konstatera; Mor Annas pepparkakor är godast. Fast det är klart, då pratar vi om de man kan köpa i affären, annars är våra egna godast, de som vi bakar tillsammans med mormor och morfar Men det får vänta någon vecka! Till dess minns vi förra årets pepparkaksbak då Tyra efter veckor av uppladdning deltog i cirka två minuter, men det var å andra sidan två härliga minuter.

Mormor har i veckan fått hjälp av lilla Tyra att plocka fram änglaorkestern. Hemma har vi samma änglar, men då pappa Per varje år envisas med att orkestern måste arrangeras på ett realistiskt sätt; det vill säga med en korrekt orkestersammansättning med rätt musiker på rätt plats. Realism är ledordet. Inte riktigt som det är med mormor.

Tyra har just precis kommit hem från Tomteland där hon varit med farmor och farfar och införskaffat ytterligare julpynt, helt efter egen smak. Hon har handlat en domherre, en tomte, en pojke och en julgran som hon ställt på rad ”för det är ett luciatåg”. Luciasångerna tränas på förskolan och vi föräldrar ser fram emot luciafika på förskolan. Per och jag är exalterade då vi förra året – vårt första år som förskoleföräldrar - på lucia hade ett barn prickigt av vattenkoppor och tyvärr tvingades utebli från denna tillställning.

Såhär några dagar innan advent är Tyras rum redan en orgie av tomtar. Undra hur det kommer att utvecklas…….

Min mage har växt och det är inte enbart på grund av lussekatterna och pepparkakorna som jag satt i mig, utan främst på grund av Tyras lilla syskon som väntas i mars.