Jag har blivit tvåbarns mamma och det är ofta jag stannar upp och frågar mig själv vad det var som hände. Att ha två barn fick mig genast att inse hur mycket egentid jag hade när jag bara hade ett barn. Klarar man två barn så klarar man nog vad som helst. En unge som hoppar på bordet och en som ligger nyvaken med tung blöja och skriker i sängen? Inga problem för jag fixar det här.  Jag ska bara hänga tvätten, laga maten och bada ungen först. Eller ja. Helst igår.

Det är en himla massa trixande, två armar räcker inte till. Det första man får lära sig är hur man bär upp ett barn med en arm, man får liksom nästan gå ner på knä och sen svinga upp barnet med muskler man önskar att man hade. Muskler som man ska skaffa på det där gymmet (beach 2019?) som man sett på vägen förbi McDonalds, eller ”donken” som vi säger hemma för att barnen inte ska förstå. Fyra månaders killen vet ju såklart inte vad jag pratar om men tvååringen vet vad McDonalds är. Pinsamt? Javisst. I vår familj skulle det vara hemlagad mat och fritt från tv och andra dumma saker som kan tänkas påverka mitt barn. Mitt barn skulle ju inte få socker förrän hon var gammal nog att uttala det själv. Jo tjena. Kanske tur för henne att hon inte har så stort ordförråd och därmed inte får uppleva snabbmatens kick vid det här laget utan får vänta några år till. Minst. Eller hur fort går det egentligen när de väl börjar prata?

Det är inte bara de tankarna som snurrar utan även att kroppen har ändrats. När jag råkar passera spegeln finner jag rivmärken som jag inte visste att jag hade och ett blåmärke på ena låret sen jag råkade sätta mig på en leksak. Jag funderar ett tag vart jag kan ha fått alla rivmärken på armen ifrån och de lite mindre smickrande i pannan, men jag hinner inte fundera länge innan jag får en smäll i ansiktet av en tafatt, liten hand och blir genast påmind. Min son har naglar som är totalt omöjliga att klippa och när man väl lyckas så växer de ut innan man hinner blinka. Faktum är att han är så söt att jag bär omkring på honom jämnt och ständigt, därmed utsätter jag mig själv för detta klösande. Ja det gör väl att jag får skylla mig själv, så jag tar hans klösande som en slags kärleksförklaring.  Spikmattan kan ju slänga sig i väggen, det här är säkert ännu bättre.

Och så har vi tvååringen, hon som tror att hon är en av oss. Petar vi i näsan, så petar hon i näsan. Ibland kan man ju undra vem det är som uppfostrar vem i vårt hushåll. Hon är däremot väldigt bra på en sak, att stöka ner. Hon har även lärt sig ett ord som jag känner på mig att jag kommer att få höra ofta framöver. “Nej, Nee” säger hon, blänger surt och vänder sig bort från mig. Att allt det där “nejandet” ska fungera från båda hållen och inte bara hennes håll, har hon dock inte förstått riktigt.

Jag har blivit så van vid att alltid ha ett barn i famnen att jag står där i kön på Ica och gungar hela min kropp i takt med rytmen till smurfhits som spelas på repeat i huvudet. Att jag inte har något barn i min famn har jag glömt, jag vaggar ändå – ifall det skulle börja skrika.
Nu är de små trollen här och jag sitter här i båten så det är bara att fortsätta ro. Innan de kom så var det ju självklart att det var jag som skulle bestämma, jag skulle bli en sådan mamma som var snäll, men som ändå sa nej. Mina barn skulle stå och peka på glassen i butiken och jag skulle säga – ”Nej det är inte lördag idag” och då skulle de bara le lite, skutta vidare och alla andra mammor skulle titta och tänka att oj så duktiga barn. Jag fantiserade om ljuva barnvagnspromenader, jag skulle laga egen barnmat, göra storkok på potatis och broccoli och frysa in till små smakisar.
 
Det är nu ni ska skratta, Ha-ha låter det från flerbarnsföräldrarna.

/Matilda

Ni kan läsa mer om Mercedes, Leon och Matildas vilda vardag på Matildas blogg.